Strandtankar, önskedrömmar och längtan

De e märkligt de här med havsöringsfiske. Antagligen känner alla fiskare mer eller mindre sug att få komma ut på våren men just havsöringsfisket har en mycket speciell dragningskraft. Jag kan stå i hallen och dra på mig skorna då jag plötsligt kan komma på hur mycket jag längtar, jag måste stanna upp en stund, blunda och tänka, sedan tar jag ett djupt andetag och går ut. Andra tillfällen kan jag sitta och stirra på en fluga i en halvtimma. Det är som om jag inte är närvarande, inte vaken. Inne i skallen snurrar tankarna och jag ser framför mig hur jag ska lägga ut flugan som jag aldrig gjort förr, jag ska testa en massa nya tekniker, nya ställen som jag bara passerat andra år. Så här snurrar tankarna varje år. Men när säsongen väl sätter igång gör jag inte saker annorlunda. Jag fiskar samma platser på samma vis. Det är inte ens säkert att jag fiskar med den där flugan som jag suttit och stirrat på, flugan som skulle bli "the one".
Jag kan känna hur pulsen stiger då jag tänker på blåstång som smattrar under fötterna då man går längs en stenstrand vid lågvatten, hela tiden med blicken ut över vattnet. Den konstanta spänning som finns i havet får man inte på samma sätt i en sjö eller ett strömvatten. Där är området som fisken befinner sig på begränsat, så är det inte i havet. När en fisk plötsligt visar sig inom kastavståd är alla sinnen på helspänn och du är aldrig så vaken som då. Den kunde visat sig var som helst i havet men den är här... Nu!

Det är i skrivande stund 77 dagar kvar till premiären och längtan har aldrig varit större, men imorrn kommer jag kunna säga samma sak igen, och dagen efter det, och efter det osv. Så länge jag är borta från havet och inte får fiska havsöring så är min längtan där, den kommer fånga mig när jag knyter skorna, borstar tänderna eller går hem från krogen. Men tiden går fort och snart e vi där!