1 Maj

Häromdan var jag och Olle ute en sväng i det fina vädret. Jag hade egentligen inte tid då jag hade inlämning av en skoluppgift kvällen efter. Detta hindrade ju mig inte, jag har sjukt svårt att prioritera skolan före fiske. Vi bestämde att det blir en halvdag så jag skulle hinna plugga på eftermiddagen. För att utnyttja tiden hämtade Olle mig vid halv sex på morgonen. Vädret så väldigt bra ut och då vi traskat ut över bergen och kom ner till vattnet såg vi omgående vak. Större fisk var inne, den saken stod klar. Flera fina lugna vak. Solen steg på himlen och i takt med det så verkade också den större fisken försvinna ut på djupare vatten. Då vi kom runt på en läsidan började vi se bättre vak igen. Ibland var dom långt ut på öppet vatten men för det mesta dök de upp inom kastavstånd. Vi kastade, bytte flugor, kastade och bytte flugor igen. Ingenting ville dom ha. Solen stod nu högt, vinden var knappt märkbar och vattnet kristallklart. Jag hade med mig min sjunklina ut och tacklade om. Detta visade sig vara tricket. I slutändan av dagen hade vi landat lika många öringar men helt klart hade jag mycket mer kontakter, följen och hugg än vad Olle hade. En snabbt fiskad beige märla var det som verkade attrahera öringarna denna dag.

Jag bommade två bättre fiskar, inga monster men skulle tro att de var godkända i alla fall. Den ena rätade kroken i mothugget. Väl hemma kunde jag konstatera att dagen både blivit längre och klar mer fysiskt påfrestande än vad jag tänkt mig. Jag såg nämligen ut som en kräfta i ansiktet och på armarna. Olle var inte bättre han.