Göken kom, öringen högg!

Helgens tur ut i skärgården blev ganska lyckad, trots mager fångst. Kvällarna har varit totalt vindstilla och inte alls erbjudit något vidare fiske de gånger jag varit ute. Förmiddagarna verkar vara den period som är hetast därute nu. I fredags var jag och kompisen ute en kort sväng på förmiddagen. När vi kom ut var det en hel del fisk i farten. Först trodde jag det var näbbisar som kommit in eftersom det var så mycket virvlar i ytan, men  så såg jag ryggarna och fenorna på fisken i flera av vaken, det var inga näbbisar. Polaren fisk en liten på drag medan jag kammade noll. När strömmen satte gång försvann fisken.

Samma kväll tog jag en tur till en annan plats, ingen vidare aktivitet men hade ändå turen att kvällens (vad jag kunde se) enda vak kom just framför mig och just som jag skulle lägga ut flugan. Ett avbrutet kast och flugan landar någon meter från vaket. Fisken nyper direkt och jag missar mothugget. Motgångarna fortsätter verkar det som.

Lördag slappar jag innan jobb men hinner ut en kort sväng efter jobbet innan solen går ner. Återigen ligger havet som en spegel. Ingen fisk.

Söndag var det morgonfiske som gällde. Jag satte klockan på 04.15 men vaknade en timme senare. Frukost och påklädning klarades av snabbt och ganska snart kunde jag smyga ut bakvägen ur huset och traska bort på bergen. Jag började fisket i ett sund utan att något speciellt hände. Hade ett hugg dock. Vinden ökade och då man e lite seg på morgonen sökte jag upp lä på andra sidan berget. Det är lätt att bli lite bekväm i morgonsolen. På den här sidan ligger tre små vikar med djupt vatten utanför. Jag började fiska med sjunklinan men trivs inte riktigt att kasta med den så bytta ganska snart tillbaka till min coastal. Eftersom vattnet var klart och ganska stilla på läsidan av berget fiskade jag med en extra lång tafs och små flugor. Det tog tre kast sedan ser jag en bra fisk vända mitt i den lilla viken, jag känner hur linan stramar till för att några tiondelar senare, åter vara slapp. Fan! Missad fisk igen!! 

Jag fiskar mig över nästa vik utan känning och bestämmer mig för att gå över ytterligare en höjd till en fin tångkant som ligger på andra sidan. Här är det inte lika lä och en svag krusing på ytan gör att stället ser hett ut i morgonsolen. Med vinden i ryggen börjar jag fiska av sträckan och plötsligt nitar en fisk min lilla ändfluga. en tjock öring på ca 40 cm krokas av och släpps iväg. Jag fiskar vidare men sätter min ändfluga i tången. Jag gör om tacklet, på med ny lång bit tafsmaterial och i änden knyter jag på ett haröra. I den svaga medvinden kan jag göra långa kast ut över tången. Jag sätter spöt i armhålan och drar hem flugan med båda händerna, inte speciellt fort men så att flugan får en stadig fart utan ryck. Linan spänner upp och återigen ser jag hur en öring vänder långt ut i ytan, större den här gången. Precis som förra gången får jag bara känna motståndet och tyngden innan flugan lossnar. Hur är det möjligt att en fisk inte fastnar på en vass krok?! Tre kast senare händer samma sak igen! Även den här gången en bättre fisk. jag forstätter fiska av platsen men inget mer vill hugga. Jag traskar tillbaka över berget till de tre små vikarna igen. 

När jag kommit ut på en av klipporna och just lagt ut mitt kast kommer en öring simmandes längs klippan, precis framför mig. Den simmar långsamt, står still och så upptäcker den mig, det blir full fart mot mörkare vatten. Jag flinar lite för mig själv, går ut på udden och lägger ut ett kast mot grundet utanför. Flugan hinner knappt landa innan jag ser en stor virvel några meter från grundet, en öring tar fart och attackerar flugan med en väldig kraft. Jag kan tydligt se fisken i det klara vattnet och den blir tokig då den kommer på kroken, flera volter och hopp innan den kan håvas. Äntligen en "sommarfisk", inte smällfet men tillräckligt för att göra den till årets första matfisk. Jag väger fisken och vågen stannar på 1,6 kg. En härlig känsla och ett lugn spride sig i kroppen. Jag traskar hem i värmen, göken sjunger och klockan har inte hunnit bli tolv än. Känns som om sommaren är här, öringen hittar jag där jag som bäst gillar att jaga den, ute längs klipporna.